Gick och la mig 2 och skulle upp klockan 7. Ingen bra kombination. Skulle åka in och ta blodprov, och helt ärligt min fobi blir bara värre och värre för varje gång. Grät i bilen, grät så fort jag satte mig framför sjuksköterskan, grät efteråt. Fast då var det mer en lättnads gråt. I alla fall jag sitter där med tårar i ögonen och rycker till varje gång sköterskan ens nuddar min arm. Hon var hur gullig som helst och sa att vi hade all tid i världen. Det var förstås skönt men alltså jag ville bara få det gjort. Och mitt i allting när jag sitter där säger mamma "Du skulle aldrig klara av att bli drogmissbrukare." och det blir liksom droppen och jag börjar skratta. Och då sitter jag där och gråter och skrattar och hjärtat bankar alldeles för snabbt. Jag satt till och med och skratta när nålen var i. Som en slags hyperventilation. När det var över, ni förstår inte hur skönt det var. Svävade på moln. Inte mer igen. Helt seriöst, jag pallar inte det här. Det blir värre för varje gång. Haha, det är sjukt.

/Maja